saladfinger

egentligen finns det alldelens för många frågor, frågor utan svar.. en fråga jag brukar ställa mig själv lite till och från är.. varför bloggar jag egentligen? jag är den enda killen jag känner som bloggar.. det känns mer som en "tjej"-grej att blogga, en sak som inte killar borde göra.. ungefär som när man gick i skolan, då skulle killar gå fordons och tjejerna barn och fritid eller gå i köket, nu däremot går killar i smink, väljer barn och fritid eller går omvårdnadsprogrammet.. varför är det så mycke mer accepterat nu än då?

jaja, åter till ämnet.. jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, känns som att jag vill få ut något som inte går att sätta i ord, men jag återkommer ständigt, nästan varje dag och nu flera gånger per dag.. så sätter jag mig vid datorn och bloggar, jag läser en massa olika bloggar och försöker få en syn på folks liv och den ständiga frågan.. varför bloggar man?

vågar man egentligen vara sig själv i en blogg? det finns alldelens för många som dömmer en utifrån vad dom läser, eller hör.. utan att ta sig för och se efter hur det egentligen är.. jag kan sitta här och säga att allt är bra, det har ordnat sig eller kommer bli bra.. endast dom i sin närmaste krets och mellan fyra eller fler ögon märker när det är något galet.. men varför vågar man egentligen aldrig säga något?

jag har en nära vän till mig som jag har märkt under en längre tid att det inte står till som det brukar, personen i fråga står mig väldigt nära och vi delar känslor och tankar med varandra som vardagsmat.. hade man vågat ta upp frågan i sig, så kanske det inte hade behövt gå den väg det gick? nu pratar jag lite i gåtor men eftersom jag inte vet riktigt om man vågar uttrycka sig till fullo i en blogg tänker jag hålla det till mig själv, men man kan ju fantisera lite vad det handlar om.

finns det något som "rätt tidpunkt", när det kommer till.. vad som helst, egentligen? hade jag tagit upp det med min vän och pratat ut om det, ställt frågan.. hur är det egentligen? det märks att allt inte står rätt till, det är så tydligt.. för att jag känner samma drag i min vän som det var för mig. när det väl kom på tal fick jag min misstanke bekräftad.. det var precis som jag hade anat, men varför agerade jag inte?

vi gör många fel i livet, medvetet eller utan att veta om det, ingen är ju perfekt.. men varför vågar man aldrig ta första steget? åh, ibland blir man bara arg på att man är så feg, för att man inte vågar! det är lätt att vara efterklok, när skadan väl är skedd finns det inte mycket annat man kan göra än att beklaga sig..

allt mitt bloggande började när jag var i djup depression efter ett långvarit förhållande tog ett plötsligt stopp, för ungefär ett halvår sedan.. fler och fler människor har börjat hitta hit och jag vet inte vem det är, och det känns som att sitta här och bläddra i sin livs-dagbok till främmande människor som inte har någon aning om vem jag egentligen är, eller vad jag har varit med om.. det är så mycket som fattas i en text, det finns inga känslor eller bilder som kan beskriva händelserna,  och det känns mindre och mindre lockande att fortsätta.. men ändå så gör jag det, för på något sätt känns det som att jag får ut det jag vill, även fast jag inte får någon respons.. iallafall inte samma respons som man hade fått i verkliga livet, men sanningen är den att det finns få, väldigt få vänner och människor som skulle ta sig tiden att lyssna på ens problem, och ännu färre som skulle förstå dom, för det mesta är det som att sitta och prata in i en vägg, eller till sig själv i spegeln och hoppas på att man ska få rätt svar, men när man vaknar till liv inser man att det är bara sig själv man ser, det är ingen där.

jag vill vara annorlunda, jag är annorlunda.. och jag vågar vara mig själv, som jag nämnde tidigare är det väldigt få killar som bloggar och vågar visa upp den, dela med sig av sig själv.. egentligen så skiter jag i vad folk tycker om mig, för att jag och dom som behöver veta eller vill veta.. vet vem jag är, senast som i veckan fick jag höra ett rykte om att jag knarkar, jag har aldrig varit i banor om att prova droger och jag har aldrig, aldrig provat något.. det gjorde mig faktiskt ganska förbannad.. men egentligen så bryr jag mig inte, för att dom som känner mig och vet vem jag är, dom vet vad som är sant och inte, det är inte något jag gömmer direkt.

jag skulle kunna fortsätta och berätta en massa strunt, bara ösa ut tankar, det är ganska svårt för mig att hålla en stadig linje och stå på samma område i ett helt inlägg, eftersom att alla tankar är så utspridda och blandade är det svårt för mig att filtrera och sortera dom, kanske pga jag aldrig har brytt mig om att reda ut dom.. gräver ner alla dåliga minnen och känslor i det undermedvetna och där får dom ligga och ro, men tillslut kommer dom fram.. det gör dom alltid, och då blir det såhär.. en jävla gröt av det hela, samma som när man ska sova ibland.. det går inte! tankar kommer flödande, ena stunden tänker man på ett problem, nästa sekund ett annat.

livet är fullt av, för många problem :\

var ska jag fortsätta? det man saknar mest i livet är någon att ha vid sin sida, dela sin vardag med, tankar och känslor.. för ca ett halvår sedan blev det första gången någonsin som jag bott ensam, helt själv.. jag kan dela med mig av det och säga att det är inte roligt.. jag har alltid bott med någon, den största delen av mitt liv har jag bott med min kära mor och syster, men därefter flyttade jag och X in i en lägenhet, men efter att man blev ensam är det väldigt hårt.. i början kan det vara skönt, man springer naken och gör vad man vill.. men i slutändan är det ett rent helvete, det finns nog inget värre än ensamhet här i livet, något som ständigt plågar oss är väl tanken i att växa upp och bli gammal.. ensam, just nu står jag inför ett dilemma och vet inte riktigt vart jag ska vända mig, jag har provat på en massa saker för att komma vidare i livet och det känns inte som att något hjälper, min hjärta och själ blockerar allt som vill komma in i mitt liv och det är fruktansvärt frustrerande.. det slutar i att man sårar människor, fina människor och ser ut som ett drägg i slutet, men det är inget jag kan rå för.. det är den jag är, största anledningen är väl den att gamla dåliga erfarenheter har satt sina spår och numer tänker man efter mer.. man söker efter något långvarigt. när man var yngre körde man allt på impuls, tänkte bara på sig själv och hade inga framtidsplaner..

jag är kräsen, grymt kräsen.. men då gäller det inte vad dom flesta brukar yrka på när det gäller "kräsenhet", jag är kräsen när det gäller känslor och kärlek, om det inte "klickar" på en gång så backar jag nästan genast ur, eller så går det ett tag och jag kommer på att.. jag har inga känslor, som då resulterar i.. ja, att jag sårar folk.. jag vet inte om jag vågar söka efter kärlek och känslor längre, det känns som att jag sårar folk som faktiskt gillar mig för den jag är, och det är jävligt jobbigt, jag vill inte ses som en player eller någon som struntar i känslor, någon som bara är ute efter att "få något" som dom flesta ser oss killar, jag är inte sån.. det är näst intill omöjligt att berätta om såna saker utan att det blir fel eller misstolkas..

imorgon är det fest igen, men det jag oroar mig mest för är.. vad händer sen? det känns som att efter helgen kommer det bli ett långt mörker, jag känner att det får räcka för min del nu, för ett tag.. det har hänt alldelens för många grejer på senaste tiden och tillslut rinner bägaren över och man orkar inte längre, men samtidigt är det inte tillfredsställande på något sätt, det är som att göra en sak om och om igen.. men det blir aldrig perfekt, det är något som saknas.. något som fattas, vad? jag vet inte.. men jag är trött på att leta efter något jag inte vet vad det är, jag kanske behöver sätta mig ner och fundera? men när, eller var, ska man hitta ron att göra det? i dagens samhälle finns det alldelens för många problem så att man ska kunna få lugn och ro och fundera på livet, det är pengar, jobb, bostad, vänner, allt.. påverkar över hur ens liv ser ut och fungerar, det finns inte nog med tid!

näe, nu får det räcka.. klockan är 03, jag ska dricka kaffe och spela guitar hero, för att visa mig själv hur jävla bra jag är.. på något iaf.. för sova går inte, inte med alla tankar som flyger runt i skallen på en, ciao!